mollas sidor

... vad jag har det bra, och ändå är inte allt på topp jämt. Vad beror det på? Man kör på i varadgen och reflekterar kanske inte så ofta över hur man är som person. Hur är det för andra i min närhet- läs familjen framförallt..... Ibland tycker jag att jag brusar upp för snabbt, gnäller om skitsaker och ibland blir sur utan egentlig anledning, eller av en anledning som är löjlig. Hoppas att jag väger upp detta med det som är positivt?  Läste en artikel om att få kvinnor lämnar ett levande förhållande, men hur är det från den andra sidan då? Jag tänker som så att all skuld kan inte läggas på den ena parten i ett förhållande, tycker jag att något inte fungerar så måste jag ju tala om det, hur ska den andra annars kunna ändra på det? Båda parter har lika mycket ansvar!

 

Det är alltid enklare att skylla på alla andra och omständigheter än att försöka titta på sig själv och sitt eget beteende. Skitjobbigt kan det vara! Jag försöker dock att tänka på hur jag bemöter övriga i familjen, lyckas inte alltid fullt ut kan jag säga! Men som en kväll häromdagen, både Ida och jag var trötta, lätt att det blir lite irritation, kände att det var på gång och Ida var lite tjurig. Då hann jag tänka mig för!!! Istället för att fräsa åt henne att vara lite trevligare, berättade jag att jag också var trött, och när vi är såhär trötta båda två så måste vi vara extra snälla emot varandra. Den kvällen fortsatte då i en trött men vänlig ton, istället för vad som kunde slutat i en sur och tråkig stämning. Tror också det är viktigt barn/ungdomar förstår att det är ok att vara trött och berätta hur man känner.

 

Ibland har jag varit dålig på att säga hur jag upplever vissa saker, detta har resulterat i en mindre eller större härdsmälta några gånger, mest jag som är arg och bryter ihop lite, de andra i familjen lyssnar snällt på mig och det har blivit mindre eller större förändringar. Ibland har jag efter detta fått dåligt samvete för att jag tycker då att jag lägger skuld på alla andra över att saker inte fungerar som jag vill. 

 

Ibland oroar jag mig för att jag bara kör på och inte lyssnar på resten av familjen, detta skapar en känsla av otillräcklighet och känsla av att inte duga. Det konstiga är att jag vet ju hur man fungerar, jag vet precis hur onödig den känslan är, men ändå så får jag den. Hjärnan styr mycket med sina funktioner, och trots att man förnuftet säger en sak så får man dessa nedbrytande känslor. Tror och vet att det inte bara är jag som känner såhär ibland, det kommer ju oftast i perioder som är stressiga och då man är så uppstyrd av yttre faktorer att man inte hinner med sig själv alls. Jag vet ju att de basala behoven måste uppfyllas för att man ska fungera, men när det strular och man varken hinner med att äta vettigt, sova vettigt eller göra något för sig själv ex vis hinna rida och ut och springa, då tar det inte lång tid förrän känslan av otillräcklighet smyger sig på en.Ont i nacke och axlar och mellan skulderbladen kommer som ett brev på posten.

 

Finns många sätt att förändra på, men inte alltid så enkelt, jag ska iaf börja med något som jag vet att jag löser, istället för att göra så stora förändringar på en gång att det fallerar.

 

Mitt löfte till mig själv är att varje dag skriva en reflektion på kvällen över något som varit bra och vad jag ska göra för mig själv imorgon! 

 

Någon annan som gjort förändringar som fungerat ?

 

Vi hörs!