Afghanistan.
Som de flesta vet är det ca 1000 svenska soldater på plats varje år i ISAF styrkor för att hjälpa den Afghanska befolkningen att slippa Talibanernas styre och utbilda poliser som kan hjälpa i sitt eget land, dessutom gör de fler insatser.
Vi känner många som varit där, men hur det är pratar man ju liksom inte om när man träffas på nån fin middag.
En del har man ju fått berättat för sig men nu har jag läst Johanne Hildebrants bok "Krigare". Om jag var emot att Rolf skulle åka dit tidigare så får han absolut inte åka efter att ha läst denna bok.....De som är där är bara att beundra, men den upplevelsen önskar man inte sin värsta fiende...har du inte läst den så gör det!
Diskussionen huruvida vi ska göra insatser utomlands eller ej är en annan fråga, detta är ju beslutat att vi ska som det ser ut just nu. Tycker det är otroligt att de får ihop folk som vill åka, och vågar åka. Många åker ju ett flertal gånger på utlandstjänstgöring, vissa har ju inget val då alternativet är att sluta i försvarsmakten. Å andra sidan är man officer så är det ju det som man är utbildad för. För vissa är det säkert en spännande utmaning, dock tillhör inte jag den kategorin människor.Vissa perioder i livet kanske passar bättre för utlandstjänstgöring än andra, tufft att vara ensam hemma kanske med små barn och heltidsjobb i mellan tre och sex månader. Förutom det praktiska är det också en psykologisk bit som kan vara jobbig, både oron för den som är borta, dels hur man ska få allt att fungera ensam i vardagen. Men de flesta som lever ihop med officerare är ju vana vid att vara ensamma hemma men då är det oftast bara några veckor.
Ha en bra dag- hälsningar från en som är glad att inte ha sin man utomlands just nu:)
Vi känner många som varit där, men hur det är pratar man ju liksom inte om när man träffas på nån fin middag.
En del har man ju fått berättat för sig men nu har jag läst Johanne Hildebrants bok "Krigare". Om jag var emot att Rolf skulle åka dit tidigare så får han absolut inte åka efter att ha läst denna bok.....De som är där är bara att beundra, men den upplevelsen önskar man inte sin värsta fiende...har du inte läst den så gör det!
Diskussionen huruvida vi ska göra insatser utomlands eller ej är en annan fråga, detta är ju beslutat att vi ska som det ser ut just nu. Tycker det är otroligt att de får ihop folk som vill åka, och vågar åka. Många åker ju ett flertal gånger på utlandstjänstgöring, vissa har ju inget val då alternativet är att sluta i försvarsmakten. Å andra sidan är man officer så är det ju det som man är utbildad för. För vissa är det säkert en spännande utmaning, dock tillhör inte jag den kategorin människor.Vissa perioder i livet kanske passar bättre för utlandstjänstgöring än andra, tufft att vara ensam hemma kanske med små barn och heltidsjobb i mellan tre och sex månader. Förutom det praktiska är det också en psykologisk bit som kan vara jobbig, både oron för den som är borta, dels hur man ska få allt att fungera ensam i vardagen. Men de flesta som lever ihop med officerare är ju vana vid att vara ensamma hemma men då är det oftast bara några veckor.
Ha en bra dag- hälsningar från en som är glad att inte ha sin man utomlands just nu:)
Kommentarer
Trackback
